lördag 28 april 2012

Dag 28 Foncebadón - Ponferrada


Middagen igår intogs med två katalanska män, varav den ena var 72 och den andra hette Jorgi. En äldre fransman, en tysk kvinna jag inte minns namnet på men sett en flertal gånger utmed vägen, samt en tysk, snygg man, något äldre än mig. Trevlig kväll. Bjöds på hemgjord getyoghurt som dessert. Den var mycket god.
Då jag var ganska så trött blev det ett tidigt sänggående, men jag vaknade givetvis före klockan ringde och dessutom var det uppstigningsförbud före 06.45 (vilket jag i normala fall tycker är bra). Så man kan säga att jag fick en tidig start. Var först påklädd och bland de första att packa färdigt och få på sig skorna. Sen åt jag en bra frukost (ännu mer getyoghurt med müsli och rostat bröd) innan jag gav mig iväg strax efter 8. Första delen av dagen gick det uppför och det hade snöat under natten. Här och var var det en del lera att ta sig igenom, för att inte tala om vattenpölar. Men strax var jag ändå framme vid Cruz de Ferro. Lämnade av min sten som jag förberett kvällen innan och sedan satte jag av igen. Mötte strax koreanskan Eun Jin som tyckte jag såg varm ut. Det hade hon helt rätt i. Så efter en stund stannade jag och tog av det yttre lagret (regnponchon). Någonstans här passerade jag även caminons högsta punkt, 1504 möh. Efter ytterligare ett par km var jag i Manjarín och passade givertvis på att få en stämpel av caminons galnaste hospitalero (Tomás – den siste tempelriddaren). Stannade dock inte många minuter. Han rekommenderade oss att förtsätta längs med landsvägen på grund av väglaget på stigen, och vi lydde råd. Det bar fortfarande av uppåt ibland, men allteftersom blev det mer och mer nedåt. En strecka kändes som väldigt brant utför, men det såg plant ut då hela omgivningen lutade mer. Från att ha befunnit oss ovan molnen, med ganska dålig utsikt vandrade vi nu ner i dimman. Jag och Eun Jin kom ifatt varandra en hel massa gånger, och någonstans utmed vägen lovade hon att laga middag till mig. Lagom när dimman lättade något kom vi in i El Acebo, 1145 möh, där jag passade på att ta en liten lunch. En skylt upplyste om att vi nu är i El Bierzo-regionen. Har sedan Astorga befunnit mig i Maragatos, men inte smakat någon lokal mat tyvärr.
Efter att ha följt landsvägen några kilometer bar det av på stigar igen. Efter en stund kom jag fram till Riego de Ambrós, en mycket söt liten by där många av husen är nyrenoverade. Vägen ut ur byn gick på en stig som sedan övergick i klippklättring. Här fick jag och holländarna syn på varandra. I botten av dalen fanns en vacker liten bäck. Vi kunde välja mellan att klafsa i lera, eller balansera på stockar för att ta oss över. Jag valde givetvis balansgång. Inte svårt alls trots tung packning (använde bara stavarna till stöd 80% av tiden). Stigen försatte sedan att vindla sig något uppför men mest nedör längs bergssidorna. Flera delar bestod av klippklättring, eller försök att balansera på lösa stenar. Någonstans här började baksidan av mitt högra knä att göra mer och mer ont.
Tog mig i vilket fall in i Molinaseca, en mycket vacker liten stad. Och bestämde att här var det dags för en paus. Hade redan stannat en stund på vägen ner för intag av müslibar och smörjelse av ben (avtagbara byxben är mycket praktiskt), så inne i staden intogs en citrondryck och en glass (samt ett par vita små pastiller). Sedan bar det av igen. I utkanten av staden fotade jag en staty och den snygga tysken kom ifatt mig. Vi tog sällskap en bit men snart fick han syn på en kaffeservering och försvann. Ungefär här tappade jag bort pilarna. Fortsatte en bit rakt fram i alla fall, men blev osäker och vände om. Mötte en spanjorska, Carmen 25, som snabbt halade upp kartan och kom fram till att vi var på rätt väg. Tog sällskap med henne ända fram till härbärget i Ponferrada. Pratade spanska stora delar av vägen, även om jag var tvungen att ta till engelskan en hel del. De sista 8 km gick fortare än jag trott att de skulle (och min bok sa att det var 3 km), kändes i varje fall så. Var framme vid härbärget strax efter 17. Konstaterade då att jag, Carmen och Eun Jin haft sängarna bredvid varandra i León. Carmen började sin vandring i sin hemstad utanför Burgos, Eun Jin i Madrid. Var det meningen att vi skulle vandra tillsammans?
Härbärget är stort, men personalen är bra. Skilda sovrum, 4 sängar, för killar och tjejer. Finns ett badrum för enbart tjejer. Ganska så skönt som omväxling. Efter duschen så blev jag bjuden på middag. Hemlagad. Kryddstark asiatisk och helt ok. Trots att Eun Jin tyckte att hon misslyckats.

1 kommentar:

  1. Heja Sara!! BRA jobbat!!!! Du är så TUFF som gör Din resa!! Fortsätt att upplev allt som Du gör - här hemma läser vi och "är med Dig" i tanken! <3 många kramar, Anna V

    SvaraRadera