Idag var jag inte en av de sista att lämna härbärget, jag
var sist ut. Kan nog bero på att natten inte varit den bästa. Vaknade och mådde
illa, troligtvis för varm, ich för mycket socker innan sänggåendet
(chokladtårta). Magen var inte på humör på morgonen heller men jag tvingade ner
lite frukost på cafét på andra sidan gatan i alla fall.
Det duggade när jag gav mig iväg och jag hann inte ens ut ur
staden innan regnet öste ner. En bra bit innan lunch var sockorna blöta, men
det fanns ingenstans att stanna för byte (om jag inte ville ställa väskan i en
vattenpöl. Så jag fortsatte tappert vidare. Vädret växlade mellan duggregn och
skyfall, vissa stunder blåste det ganska rejält också. Vi vandrade genom
lövskog, vacker natur och efter ett tag närmade vi oss en större väg. Jag hörde
ett välbekant ljud och insåg att jag nu nått Santiagos flygplats i Lavacolla.
Ett plan taxade ut på startbanan, accelererade och lyfte. Och jag började
längta efter hemresan. Tycker om att flyga, starten är så häftig. När jag kom
in i själva byn Lavacolla bestämde jag mig för lunchpaus och sockbyte. Kom in i
en bar som endast serverade mackor och förbjöd gästerna att ta av sig skorna
(försvårar sockbyte). Blev en bocadillo de queso innan jag fortsatte med blöta
sockor.
I Lavacolla stannade pilgrimerna förr för att tvätta sig
ordentligt i bäcken innan de anlände till katedralen i Santiago, även
intimhygien, därav namnet.
Fortsatte gå i regnet och efter en evighet nådde jag San
Marcos och Monte de Gozo. Härifrån kan man i klart väder se tornen på
katedralen, men jag såg knappt monumentet på toppen max hundra meter bort, så
jag brydde mig inte om att ta mig upp för att leta efter utsikten. Utan
fortsatte tappert mot dagens mål. Det gick brant nedför mot stadsgränsen och
västerfoten protesterade högljudt sedan en lång stund. Blev omcyklad av två
rödklädda pilgrimer, gissar att de heter Stephenson i efternamn, men jag kan ha
fel.
Leden korsade först motorvägen och sedan järnvägen på
träbroar och därefter kom jag in i förorten San Lazaro. Precis efter skylten
som talar om att nu är jag i Santiago ligger härbärget San Lazaro på vänster
sida. Jag styrde stegen mot närmsta övergångsställe och ca 14 checkade jag in.
Gott om tid att gå vidare in mot stan alltså, men jag valde att stanna.
Det är ett trevligt ställe, man får stanna upp till tre
nätter och den enda nackdelen är att man måste gå utomhus om man ska på toa.
Men det påminner mig om barndomens somrar på Marias Camping, så det gör mig
inte så mycket. Ett gäng kanariefåglar välkomnar pilgrimerna till Santiago.

Vi antar att du nått målet nu. Hurra, hurra, hurra, hurraaaa du tappra kvinna! Vilken prestation av dig. Att inte ge upp trots jobbiga dagar och problem. Hoppas din avslutning i Compostela blir riktigt minnesvärd. Och att resan till "Världens ände" blir fin. Skickar ett mail med hälsningar till dig i em. Kram mamma o pappa
SvaraRadera