Dag 38 O Pedrouzo - San Lazaro

Idag var jag inte en av de sista att lämna härbärget, jag var sist ut. Kan nog bero på att natten inte varit den bästa. Vaknade och mådde illa, troligtvis för varm, ich för mycket socker innan sänggåendet (chokladtårta). Magen var inte på humör på morgonen heller men jag tvingade ner lite frukost på cafét på andra sidan gatan i alla fall.

Det duggade när jag gav mig iväg och jag hann inte ens ut ur staden innan regnet öste ner. En bra bit innan lunch var sockorna blöta, men det fanns ingenstans att stanna för byte (om jag inte ville ställa väskan i en vattenpöl. Så jag fortsatte tappert vidare. Vädret växlade mellan duggregn och skyfall, vissa stunder blåste det ganska rejält också. Vi vandrade genom lövskog, vacker natur och efter ett tag närmade vi oss en större väg. Jag hörde ett välbekant ljud och insåg att jag nu nått Santiagos flygplats i Lavacolla. Ett plan taxade ut på startbanan, accelererade och lyfte. Och jag började längta efter hemresan. Tycker om att flyga, starten är så häftig. När jag kom in i själva byn Lavacolla bestämde jag mig för lunchpaus och sockbyte. Kom in i en bar som endast serverade mackor och förbjöd gästerna att ta av sig skorna (försvårar sockbyte). Blev en bocadillo de queso innan jag fortsatte med blöta sockor.

I Lavacolla stannade pilgrimerna förr för att tvätta sig ordentligt i bäcken innan de anlände till katedralen i Santiago, även intimhygien, därav namnet.

Fortsatte gå i regnet och efter en evighet nådde jag San Marcos och Monte de Gozo. Härifrån kan man i klart väder se tornen på katedralen, men jag såg knappt monumentet på toppen max hundra meter bort, så jag brydde mig inte om att ta mig upp för att leta efter utsikten. Utan fortsatte tappert mot dagens mål. Det gick brant nedför mot stadsgränsen och västerfoten protesterade högljudt sedan en lång stund. Blev omcyklad av två rödklädda pilgrimer, gissar att de heter Stephenson i efternamn, men jag kan ha fel.

Leden korsade först motorvägen och sedan järnvägen på träbroar och därefter kom jag in i förorten San Lazaro. Precis efter skylten som talar om att nu är jag i Santiago ligger härbärget San Lazaro på vänster sida. Jag styrde stegen mot närmsta övergångsställe och ca 14 checkade jag in. Gott om tid att gå vidare in mot stan alltså, men jag valde att stanna.

Det är ett trevligt ställe, man får stanna upp till tre nätter och den enda nackdelen är att man måste gå utomhus om man ska på toa. Men det påminner mig om barndomens somrar på Marias Camping, så det gör mig inte så mycket. Ett gäng kanariefåglar välkomnar pilgrimerna till Santiago.

Jag tog det lugnt en stund, satte skorna på torkning och tog sedan en dusch. Påklädd och torr träffade jag mor och dotter från Sydafrika och spenderade sedan eftermiddagen och kvällen med dem. De lagade mat och vi åt tillsammans.