Resdag 42 började egentligen på kvällen dag 41. Strosade runt ytterligare en stund på stan innan jag åt en lättare middag (en rancion champinjoner med jamón) och drack en musto till (druvmust). När jag gick för att hämta väskan vände sig en av de andra kunderna om och fick syn på mig. Kvinnan från Australien jag träffat på några gånger förut. Hon hade precis som jag fördrivit tiden själv under dagen och vi bestämde genast att fördriva den sista timmen tillsammans. Första anhalten blev inköp av scarfes. Jag tappar nämligen byxorna och behövde nåt som håller dem uppe. Sedan gick vi och tog en kopp te på ett ställe lite närmre stationen. När det var dags att skiljas åt konstaterade vi att vi återigen glömt vad vi heter, men att det inte spelar någon roll. Jag är den rosa svenskan och hon kaki aussie.
Efter att vi skildes åt svängde jag givetvis fel och gick en något längre väg till stationen. Gjorde dock inte så mycket då jag hade väldigt gott om tid på mig. Flanerade en bra stund på perrongen innan min säng för natten rullade in. Hittade bland annat tre (3!) tidsskrifter om cannabis. Det var 24 grader varmt med en luftfuktighet på 63%. När tåget väl rullade in på perrongen och jag hittade min kupé fick jag ännu ett bevis för kulturella skillnader. Jag var färdig att gå och lägga mig, var trött och ville sova. Medpassagerarna (spansk tjej något yngre än mig och spansk kvinna i övre medelåldern) tyckte det va synd att kupén var färdigbäddad så vi inte kunde sitta upp i säten de första timmarna av resan.
Så snart tåget började rulla insåg jag att jag måste lägga mig ner snarast, för detta kommer bli en gungig färd. Var ganska rejält åksjuk innan jag somnade, men sov ändå ganska så gott i min överslaf större delen av natten. Vaknade till några gånger och konstaterade att tåget slutat röra sig, men tänkte inte så mycket mer på det. När jag vaknade på riktigt klockan 7 på morgonen hittade jag ytterligare en passagerare i kupén. Hon pratade spanska med mig så fort hon såg att jag va vaken, men jag var för trött för att förstå. En stund senare, efter toabesök, insåg jag att hon sa något om försening. När de andra vaknade framåt åtta (och jag hunnit bli åksjuk igen) fick jag en mer utförlig förklaring. Tåget hade problem med en motor och mitt i natten stod vi stilla för att byta lok. Den yngre spanjorskan hade varit uppe och pratat med tågpersonalen, de andra hade också vaknat, och konstaterade att jag sovit som en ängel hela natten.
Jag började bli orolig för om jag verkligen skulle hinna med mitt tåg i Madrid, skulle ju dessutom byta till ett tåg som avgår från Atocha (ankommer Cha. Martín). Blev uppmanad att fråga konduktören, så jag vinglade mig bakåt i tåget. Fick bekräftat att jag kommer missa tåget och fick instruktioner (på spanska givetvis) på hur jag skulle gå tillväga för att få en ny biljett. Åksjukan blev värre och värre, men jag tog mig tillbaka till kupén för att plocka ihop mina grejer. Insåg ganska så snart att jag måste hålla mig ganska så stilla och titta ut genom fönstret i färdriktningen. Efter ett tag hjälpte inte det heller och jag beslutade mig för att försöka höja blodsockret lite med frukost. Vinglade tillbaka till bistrovagnen och beställde en café con leche och en croissant. Kämpade ner maten och åksjukan blev inte ett dugg bättre, efter en stund kom jag fram till att jag skulle må ännu sämre om jag satt kvar i bistrovagnen och åkte i sidled, så jag gick tillbaka till kupén. Stod sedan i korridoren och försökte titta ut genom fönstret. Koncentrera mig på att inte spy.
När klockan passerat nio bestämde jag mig för att packa färdigt. Spanjorskorna fick stora ögon när de insåg att jag hade tre flaskor tinto och 2 kg korv i väskan. Galen svenska... Vi rullade in på perrongen i Cha. Martín samtidigt som mitt tåg avgick från perrongen i Atocha. Fick hjälp att få upp väskan på ryggen och gav mig sedan av mot Atocha med tunnelbanan för att försöka byta mig till en ny biljett med nästa tåg.
Jag lyckades ta mig till rätt perrong, men missade att man skulle köpa en biljett i vänthallen. I samråd med en ung kvinna åkte jag med i alla fall. Framme i Atocha var det inte helt enkelt att hitta rätt plats. Gick till biljettkontoret och köade en stund. Där blev jag sedan dumförklarad och hänvisad till kundservice i den tropiska trädgården. Fanns två liknande kontor mitt emot varandra, så jag gick till RENFE. Där skrek de på mig att jag va på fel ställe så jag gick till den mitt emot istället. Där fick jag min ena biljett stämplad och blev sedan hänvisad tillbaka till RENFE. Fick vänta en bra stund på att få en stämpel på den andra biljetten innan de hänvisade mig till biljettförsäljningen. Gick dit och ställde mig i kö. Nu var det ca 15 min kvar tills nästa tåg skulle avgå.
När det var min tur ville de ge mig en biljett för 12.30-tåget. Jag ville åka med 10.30-tåget, för att i varje fall ha en chans att hinna med tåget. Det fanns inga 2a-klassbiljetter kvar, så jag fick betala 80 € för en uppgradering till 1a klass.
Sedan fick jag gå så snabbt jag kunde med dryga 20 kg packning. Kom fram till en bagagekontroll och fick lasta av mig allt ihop. Och sedan på med det igen. Stressa vidare till biljettkontrollen, sedan ner på perrongen och försöka hitta rätt vagn. Hann med tåget, men hade inte hunnit köpa någon frukost.
1a klass visade sig ha vissa fördelar dock. Det serverades fanta de limón, liten macka med kokt (!) skinka, och café con leche. Magen inte helt tom längre. Visades även film i vagnen, så jag såg Larry Crown dubbad till spanska.
Framme i Barcelona försökte jag så snabbt som möjligt ta reda på hur jag skulle ta mig till rätt busstation. Tunnelbaneinformationen upplyste mig om vilken station jag skulle till och säkerhetsvakten upplyste mig om att det går snabbare med RENFE. Så upp på markplan igen och köa för biljett. Tog en stund innan de förstod vart jag ville åka, men sen fick jag min biljett, 2 €, och kom iväg. Framme vid Arco de Triumf var det svårt att hitta ut från tunnelbanestationen, men ut kom jag till slut. Hittade ganska lätt till busstationen, men att hitta ingången var svårare. Att hitta rätt biljettförsäljning var ännu svårare. När jag väl kom fram hade bussen avgått och nästa avgång var 16.30. Med andra ord samtidigt som gaten stänger. Missade bussen med ca fem minuter och tjejen i luckan var inte precis tillmötesgående. Hon vinkade lite vagt i riktningen för taxi och jag gav mig iväg igen.
Utanför stationen hittade jag efter lite hjälp en taxi och frågade om prisuppgift. 170-190 € för resan, men jag skulle hinna med planet. Jag packades in i bilen och vi åkte via en telebanco då det inte gick att betala med plástico i taxin. Sedan lämnade vi Barcelona bakom oss. Såg några kända hus på vägen ut.
Ca en timme senare var jag framme vid flygplatsen i Girona. Resan gick på 165 € och gaten var fortfarande öppen. Tackade för hjälpen och gick in för att packa om väskorna innan incheckning. Åt en napolitana och drack lite juice. Checkade in huvudbagaget, 16,1 kg, och halsade mer juice medan jag gick mot säkerhetskontrollen. Där slängde jag det sista av juicen och packade ur handbagaget i grå plastbackar. Tog inte av mig kängorna. Blev visiterad av kvinnlig vakt, och blev tillsagd att vattenflaskor inte är tillåtet i handbagaget. Hade glömt att den låg där. Gick på toa för första gången på dryga 7 h. Sedan blev det ett besök på Mc Donalds. När jag fått i mig hamburgaren, men hade en hel del pommes och dricka kvar, stod det "go to gate" på skärmarna och jag stressade iväg till toa och tax free. Köpte vatten och choklad. Sedan blev det en dryg stående väntan innan vi fick gå ombord på planet. Trodde jag skulle svimma stundtals. Fortfarande lätt illamående.
Flygresan gick bra, men var ganska dryg då jag inte mådde 100 och mp3-spelaren bestämde sig för att inte fungera. Var glad när vi landande på Sturup att resandet snart skulle vara över.Var ganska kyligt när vi kom ut och jag njöt av att vara på svensk mark igen. När jag slog på mobilen fick jag två sms. Ett från en älskad kollega och ett från Johanna som undrade över hungerstatus och ankomsttid. Jag svarade att jag inte ätit från igår och att jag nog kommer med nästa flygbuss. Sedan gick jag på toa. Den luktade Sverige. Avsaknad av klor alltså.
Det gick lätt att hitta väskan på bagagebandet, sedan släpade jag den längs med golvet till biljettautomaten. Köpte en bussbiljett till Malmö, 109 kr, och tog sedan ur packningen ur sopsäcken jag haft för att skydda den. Fick hjälp av en svensk turist att få upp väskan på ryggen. Sedan stod jag utomhus och frös i 40 min innan bussen anlände. Skönt att kunna andas igen.
Bussen hade något fel på högtalarna och det hördes knappt vad chaffören sa. Lyckades i alla fall lista ut när Triangeln närmade sig och tryckte på stop-knappen. Bussen körde förbi hållplatsen och konserthuset ropades ut. Jag tryckte återigen på stop-knappen och på tredje försöket tändes lampan och bussen stannade. Funderade en stund på vilket håll jag skulle gå åt. Visste precis hur jag skulle ta mig till Dalaplan där kusinen bodde 2003, men det hjälper inte så mycket. Bestämde mig sedan för en riktning och gick. Stannade för säkerhets skull och frågade om vägen, och jag gick i rätt riktning. Strax mötte jag Tomas och Johanna, men förstod inte att det var de. Jag såg nämligen ingen barnvagn. Tog en stund innan jag insåg att hon hade bärsjal.
Vi knallade iväg till deras lägenhet, de bjöd på tacos, jag fick se deras lille kille för första gången (4,5 veckor gammal), och vi pratade långt in på natten. Sedan sov jag gott på deras soffa.
